Campo de´ Fiori
POJKEN SATTE SIG ner, plask sa det. Stor blöt fläck mitt på stjärten. ”Vad skulle mamma nu säga?” tänkte han, en bekymrad min flög över hans porslinslena kinder. Sekunden senare var känslan av oro borta. Han hade nämligen fått syn på dom två fåglarna som spatserade runt uppe på fontänen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den lille glada pojken följde dom små svartvita krabaterna med blicken. Ett skratt kom ur honom, ett sådant skratt fyllt av lycka som bara finns hos ett barn. Precis i samma sekund hoppade den ena av de två fåglarna till och flög högt upp i luften. Med stora ögon såg han när den flög högt upp på det högsta husets fasad och satte sig på ett fönsterbläck. Vad den lille inte märkte var den andra duvan, som nu stod två centimeter ifrån hans näsa. Han stod nu med båda skorna i vattnet, och höll i sig hårt på fontänens kant. Inte ett andetag vågade han ta, hjärtat klappade, fågeln stod stilla. I dom djupt svarta ögonen stirrade den lille, fortfarande nyfikne men nu om något förstenade pojken.
”Alessandro!”
Mammans skrik ekade över hela torget, den lille pojken hann som hastigast vända sig om och se efter vart ropet kom ifrån för att i nästa sekund förstå att hans nyfunna vän var försvunnen. Högt uppe på husfasaden satt han och Alessandro såg sig om länge, länge medan han motvilligt lät sig släpas hemåt av sin arga mor.
Bild tagen på Campo de´ Fiori i Rom, Italien Januari 2012
Jag tänkte att jag öppnar bloggen med en berättelse. Någonstans i bakhuvudet på mig finns det nämligen författardrömmar. Dock så tror jag nog inte riktigt på att det kommer bli så, men försöka kan man.
Kommentarer
Trackback
