-

28 Februari

Det finns en äldre man som varje dag kommer in och beställer två glas vitt på den libanesiska krogen där jag jobbar. Med bräckliga glasögon och rynkor sitter han där för sig själv i baren och knappar på sin mobil. Ibland pratar jag med honom och han berättar gärna om sina barn, sina underbara barn. Det är bara vi i restaurangen, precis innan rusning är på väg att börja. Det är alldeles tyst, den enda som hörs är ismaskinens muller. Efter en lång stund bryts tystnaden. Ett ljus spricker upp över hans rynkiga ansikte, och för en kort sekund sitter en ung man på andra sidan bardisken. Han ser ut över stan och brister ut i skratt. "Våren är äntligen här!"

2012-02-28 @ 14:41:24 Permalink Berättelse Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fashion & Lifestyle - Stockholms Auktionsverk

"JAG KÄNNER ATT jag vill sitta till höger. Så på höger sida och absolut inte längst fram, utan jag vill hålla lite koll på vad andra gör. Verkligen bara inte sitta där framme och titta på auktionsförrättaren. Gud så tråkigt. Han brukar alltid ha sådan tråkig kostym på sig och blå slips. Kom igen, blå slips?"

Hennes väninna fick inte ett enda ord sagt. Så fort hon öppnade munnen för att säga något kom en ny länga med ord från pratkvarnen. Väninnan suckade.

"Så ta någonting på höger sida, inte nämnvärt mot mittgången utan lite mer till höger. Var som helst blir bra. Jag går bort och hämtar katalogen." Hon hade en sådan utstuderad röst och sätt att uttala orden, klassiskt för vad man föreställer sig en östermalmslady ska låta som.

Hennes hår var i en kort frisyr på huvudet och monogrammet på väskan sade Louis Vuitton. Väninnan bara såg på henne, nickade utan att blinka. Troligtvis hade det alltid varit så. Bästa vänner sedan flickskolan och nu stod dom här nästan 30 år senare och det var fortfarande exakt likadant. Den ena sa och den andra lydde, vare sig hon ville eller inte.

2012-02-20 @ 18:57:09 Permalink Berättelse Kommentarer (0) Trackbacks ()

Campo de´ Fiori

POJKEN SATTE SIG ner, plask sa det. Stor blöt fläck mitt på stjärten. ”Vad skulle mamma nu säga?” tänkte han, en bekymrad min flög över hans porslinslena kinder. Sekunden senare var känslan av oro borta. Han hade nämligen fått syn på dom två fåglarna som spatserade runt uppe på fontänen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Den lille glada pojken följde dom små svartvita krabaterna med blicken. Ett skratt kom ur honom, ett sådant skratt fyllt av lycka som bara finns hos ett barn. Precis i samma sekund hoppade den ena av de två fåglarna till och flög högt upp i luften. Med stora ögon såg han när den flög högt upp på det högsta husets fasad och satte sig på ett fönsterbläck. Vad den lille inte märkte var den andra duvan, som nu stod två centimeter ifrån hans näsa. Han stod nu med båda skorna i vattnet, och höll i sig hårt på fontänens kant. Inte ett andetag vågade han ta, hjärtat klappade, fågeln stod stilla. I dom djupt svarta ögonen stirrade den lille, fortfarande nyfikne men nu om något förstenade pojken.

”Alessandro!”

Mammans skrik ekade över hela torget, den lille pojken hann som hastigast vända sig om och se efter vart ropet kom ifrån för att i nästa sekund förstå att hans nyfunna vän var försvunnen. Högt uppe på husfasaden satt han och Alessandro såg sig om länge, länge medan han motvilligt lät sig släpas hemåt av sin arga mor.

Bild tagen på Campo de´ Fiori i Rom, Italien Januari 2012

Jag tänkte att jag öppnar bloggen med en berättelse. Någonstans i bakhuvudet på mig finns det nämligen författardrömmar. Dock så tror jag nog inte riktigt på att det kommer bli så, men försöka kan man.

2012-02-18 @ 02:50:00 Permalink Berättelse Kommentarer (0) Trackbacks ()